Om förväntingar. De gamla.
Och det handlar såklart om mer än barnens förväntingar inför att äntligen få gå lösa på pepparkaksfyrtornet. Det handlar om alla plus och minus i kanten som jag samlat på mig under det gångna året, vilka kan sammanfattas som ett par stycken riktigt gulstjärneglänsande plus, några vardagliga små plus och så ett antal fetstilta minus. Som jag nog får lova dyrt och heligt att ta tag i i år. Men jag är inte besviken. Inte alls faktiskt. Också handlar om det om det här projektet, som jag inte hade några förväntningar alls på, men som visade sig så mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag trodde inte att någon skulle vara intresserad egentligen. Inte heller hade jag väntat mig att söndagskonversationerna skulle påbörjas. De söndagliga konversationer jag haft tillsammans med människor jag aldrig förr pratat med, men som alltid - precis alltid - har haft snälla, roliga och tänkvärda saker att småprata om. Och som glatt mig enormt. Och nu har jag 53 korta eller mindre korta sammanfattningar av året som gått. I bild och ord. Det är långt över förväntan det med.
Om vardagen som gått. Och mammas värld.
Skärgården har varit hisnande vacker! Snö som glittrar på det där overkliga viset, så där att min mamma ställer sig fundersamt framför fönstrena och undrar om det är på riktigt. För det ser ut som Disney-snö. Och jag har plockat fram hennes gamla långfärdsskidor. Sådana breda i trä, som alltid glider, bara man får upp farten. Vi har en samepulka också; en sådan där i tjärat trä och med ett tygöverdrag. Men jag vågade aldrig prova med barnen efter mig. Den där pulkan blir ju hemskt tung när det börjar gå fort utför. Men vi har varit på pulkapromenader istället. Och så har de hjälpt morfar att hacka loss en fastfrusen snurra nere vid bryggan. Fast någon riktig is att tala om har inte lagt sig ännu, även om vi har sett sjörök av och till. Eller älvdans, som min lillasyster säger. Vi har byggt ett pepparkakshus som nästan ser ut som ett fyrtorn. Nästan. För konstruktionen var mer inspirerad än stabil. Fast tillräckligt med smält socker kan ju hålla ihop vadsomhelst. Märkliga små marsipanfigurer i choklad har barnen åstadkommit också. Årets tredje gran plockade vi in och klädde med. Och så har vi såklart druckit en hel massa varm choklad. Med cappuccinoskum. Jag dricker inte kaffe, men jag är frestad att köpa en alldeles för dyr kaffemaskin, bara för att kunna dricka varm choklad med skum varenda dag. Egentligen saknas det bara en enda bild. Ett självporträtt. Det var först i efterhand som jag insåg det. Att det fortfarande saknas bilder av mig, även om fokuset breddats en aning. Det borde ha funnits en bild på mig. I en av fåtöljerna, framför öppna spisen, med en bok och de där sockorna som jag aldrig mer vill ta av mig. Förrän jag är tillbaka i Västindien om ett par dagar alltså. I år ska jag kanske få synas också. Inte fullt så arrangerat och absolut inte lika tjusigt som i Mom's world-setet på Flickr (som jag har haft svårt att slita mig ifrån), men kanske jag. Som jag är.
Om efter festen. Och den oändliga tacksamheten.
Jag hade varit uppe i kusinhuset och satt på mera värme, för att hänga upp årets första samling ren och blöt tvätt. Fast jag gick förbi ytterdörren, till framsidan. För att titta på snön som glittrade, eller fullmånen, eller det kalla havet. Eller jag vet inte, det nya året kanske? Iallafall stod jag där en lång stund och jag borde ha frusit. Jag hade en ullklänning, strumpbyxor och ett par sockor som räckte upp till knäna och det var omkring 6 minusgrader. Men jag hade ju ett par rejäla vinterstövlar och en tjock jacka. Mössa, vantar och den där varma prickiga halsduken som jag trodde att jag har slarvat bort. Det finns folk som fryser. Inte bara för att de är kalla rakt in i märgen sådär som min pappa. Jag vände tvärt för att gå in igen, men blev åter stående. Utanför fönstrena. Tittade in på värmen. Brasan i öppna spisen, kaminen, ljusen alla element. Det står disk kvar på bordet; tallrikar med hummerrester, champagneglas, kaffe- och tekoppar. Smutsiga servetter. Min mamma och barnen sov, men pappa rörde sig i köket. Ingen står ut med att vakna till ett stökigt kök. Och jag kände bara en sådan gränslös tacksamhet. För att barnen och mamma sover gott och ombäddade i rummen nere i hallen. För att jag satt där vid bordet tidigare, tillsammans med andra som faktiskt tycker om mig fastän jag inte alltid är lätt att umgås med och som uppriktigt bryr sig om mitt väl och ve. För att jag kan stå utanför i kylan och titta in, utan att känna mig utanför. För att jag när helst jag vill kan kliva tillbaka in i värmen. För att jag kan gå in dit och hjälpa pappa att städa upp lite, så att vi alla slipper vakna till röran, och sedan krypa ned i säng i ett av våra gamla barnrum.
Nästa morgon är barnen på ett uruselt humör och gör sitt bästa för att driva alla till vansinne med deras påhitt och den där tacksamheten, den sitter förbaskat långt inne. Men den finns där.
Om förväntningar. De nya.
Som jag naturligtvis har mängder av. De, tillsammans med 2010 års foto- och vardagsprojekt, kommer förhoppningsvis att till en början hamna i den här gröna anteckningsboken. Fast jag hoppas självklart att den inte kommer att räcka till. Inte på långa vägar. Och det känns bra. Det känns bra att få det i mera konkret och kanske något mera frispråkig form. Fast det finns saker som jag kommer att sakna. Som att dela en plats med Diana. Söta, rara, mysiga och himla duktiga Diana! Jag är så glad att du ville göra det här med mig. Och som söndagskonversationerna! Jag hoppas ni vet vilka ni är, allesammans, och hur mycket jag glatt mig åt ert sällskap. Ni får komma och fika med mig någon dag emellanåt. Jag bjuder på varm choklad med skum. Eller precis vad ni vill ha.
Många, många lyckönskningar inför det här året! Och tack. Såklart.
